~

Har du haft den känslan, då du kämpat o kämpat och precis segrat och inte riktigt hunnit känna de där lugnet o tryggheten igen- DÅ plötsligt "det" slår till igen, bara helt plötsligt?! Den känslan där du nyss trodde att allt var påväg att bli som vanligt igen men nu känns allt piss ....igen? Vetu. Det räcker nu, jag vill inte vara med längre för jag klarar inte mer. Låt det vara över snart. Jag vill bara vara glad lycklig och FRISK, snälla.

För er som inte vet om sjukdomen ska jag nu berätta om den.
Allt började ungefär i Mars.
För mig tror man att jag fick något slags virus i mig, ( tex kraftig förkylning) och immunförsvaret  jobbade på och det i sin tur triggade igång en inflammatioin i njuren.
Njuren började då rensa bort protein från blodet ("äggviteämne") så jag fick för lågt proteinvärde.
Jag fick någon slags vätska i kroppen, det var så vi märkte det från början (början på April), på morgonen var jag svullen i ansiktet och sen under dagen försvann det och jag blev istället svullen i händerna och fötterna (dit vätskan rinner enligt tynglagen =P) så vi åkte till sös och jag blev inlagt och dom satte direkt inte vattendrivande för att bli av med vätskan i kroppen, och prednisolon och omeprasol.
Jag var inlagd några dagar sen fick jag åka hem och fortsätta med medicinen, 3 gånger om dagen , och den höga dosen skulle jag ha i 6 veckor. Sedan skulle jag egentligen "trappa ner" i 6 veckor till.
Men efter ungefär 5 veckor började biverkningar komma. Först blev jag svullen i ansiktet och sen vart jag påverkad psykiskt, jag levde som i en dröm och var ledsen hela tiden... så jag fick sluta lite tidigare med medicinen.
Sen gick det ett år och jag var helt frisk, men till slutet på sommaren ( i år) så fick jag återfall och fick börja äta medicinen igen.
Det kanske inte låter så hemskt men de som ätit kortison kanske också vet hur jobbigt det är med biverkningarna.. Jag blir helt deppad, och eftersom jag vet att man får ökad aptit ,tappar jag den helt. sen det där med svullnaden..
Jag slutade äta medicin efter nån månad, och sedan gick det nästan en månad och....

..nu, IGEN. EN GÅNG TILL, helt plötsligt!

Nu vill jag bara säga till de människor som finns i min vardag: Förlåt om jag inte kommer vara på topphumör, förlåt om jag kommer vara frånvarande i vissa samtal och förlåt om jag kommer klaga mycket.. Men jag ska försöka vara glad, det går lättare när man har människor omkring sig. Men jag kan behöva en extra kram då och då,